Titta morbror Christofer, nu har jag vuxit ikapp nallen jag fick av dig när jag föddes.



Puss på nosen.
Jag sitter bättre också nu, men inte helt själv ännu. Mamma får hålla sig intill och vara beredd när balansen sviker. Fast det är ju bara roligt när man trillar. Man skrattar lite och sen är det upp igen.

Ibland försöker jag krypa iväg ifrån sittande ställning. Fast det är inte helt lätt, benen fastnar gärna under magen och när de väl kommer ut så blir det platt på magen. Då får man kravla istället. Bäst går det när man får syn på något spännande som kan pillas på. Helst sånt man inte får pilla på.



Se upp, här kommer jag!