Fredagen den 20/1 var vi inne på specialistmödravården på sjukhuset i Helsingborg för överburenhetskontroll. CTG-kurvan såg bra ut, trots att bebisen inte ville vara så livlig just då. Sedan gjordes ett ultraljud och detta såg också bra ut, bra hjärtljud och mängd fostervatten. Läkaren trodde att bebisen kunde väga kring 3,3 kg, men den kan lika gärna väga 4 kg sa hon. Hjälp tänkte jag, klämma fram en sådan jätte, Elias vägde ju lagom 2840 g. En hinnsvepning gjordes också, gjorde lika ont då som när barnmorskan gjorde det på kontrollen den 13/1.

Ny CTG-kurva skulle nu kontrolleras varannan dag, så på söndagen den 22/1 var vi på förlossningen för ny kontroll. Denna gången med en livligare bebis och massor av kraftiga sammandragningar. Inget jag kände nämnvärt mycket av, men såg dem på kurvan. Hade haft sammandragningar av och till i flera veckor, ibland mer regelbundna för att sedan dö ut under natten och inte leda till något. Denna dagen fortsatte sammandragningarna regelbundet och på kvällen hade jag ett par kraftigare värkar. När jag sedan gick och lade mig efter två avsnitt av "Äkta människor" kände jag inget särskilt och tänkte att det blir väl som vanligt. Runt kl halv 2 på natten vaknar jag med kraftig smärta och det fortsätter regelbundet, nu kändes det att det definitivt var på gång. Ringde och väckte mamma och pappa som skulle ta hand om Elias. Sambon fick åka iväg med honom. Elias var klarvaken och väldigt fokuserad trots att han blivit uppsliten mitt i natten. När sambon skrapade och värmde upp bilen stod jag och kramades med Elias som satt och väntade på bänken i tvättstugan. Väl medveten sa han "mamma ont i magen", "bebis komma nu", "åka mommo morscha (mormor och morfar)". Jag försökte hålla ut så länge som möjligt där hemma. Runt 5 tiden började det bli jobbigt att ta sig genom en del värkar, när jag ringde förlossningen tyckte det inte att det lät som värkarna kom jätteregelbundet. Vi klockade till ca 5-6 minuter mellan. De tyckte vi kunde komma in om det blev för jobbigt, men att vi behövde inte skynda in. Runt kl 6 klockade vi ca 3-4 minuter mellan värkarna och nu kändes det som det började bli läge att köra in. Vilket var tur, värkarna avlöste varandra i ett i bilen och vi var inne på förlossningen ca kl halv 7. Öppen 6 cm, jippie tänkte jag nu hinner jag få en epiduralbedövning och allt kommer gå mycket smidigare än när Elias föddes, vi kommer ha en bebis till middag/eftermiddagen. Hjärtljuden var dåliga och en skalpelektrod skulle sättas, därmed gick ju vattnet och hux flux kände jag att jag behövde krysta. Dålig kraft i värkarna även denna förlossning och dåliga hjärtljud. Med assistans från barnmorskan som fick hålla bort hinnor som var i vägen för att bebisen skulle komma ner ordentligt och vägledning om andning och krystning gick det bra. Tacka vet jag lustgas, tyvärr fick jag inte använda den så mycket som jag skulle velat pga de dåliga hjärtljuden. Så nu vet jag hur det är att föda ett barn med bedövning (EDA med Elias) och ett utan. Den 23/1 kl 8.12 föddes lilla Thea 2955 g och 51 cm lång.

En stolt storebror som fick en lillasyster precis som han önskade sig.